Under den senaste tiden har det diskuterats mycket hur det är möjligt att partier som Sverigedemokraterna har några väljare överhuvudtaget. Hur skall de etablerade riksdagspartierna förhålla sig till dessa nya, främlingsfientliga partier? Skall man debattera med dem eller skall man ignorera dem? Är de egentligen främlingsfientliga eller inte?
För mig finns det ett par andra, kanske ännu mer viktiga frågor. Vems och vilka behov uppfyller dessa partier? Hur blev det så att vissa saker är ”politiskt korrekta” och vissa inte? Hur blev det så att man är rädd att prata om eller ens nämna vissa saker för att inte bli uppfattad som en som diskriminerar medan man helt obekymrat slänger ur sig andra saker som i verkligheten är mer diskriminerande än de som man inte vågar uttala?
I början, när jag fortfarande var nybliven svensk, retade det mig oerhört när människor hela tiden frågade varifrån jag kom. Sedan började jag tillämpa en liten lek som jag lärde mig av en annan svensk född i Chile. Numera tycker jag att det bara är roligt eftersom jag vet exakt vilka frågor och vilka svar som kommer i nästa sekund.
Oftast händer det under resor. Damen som sitter bredvid mig – för oftast är det en äldre dam – brukar hälsa och säga några ord om vädret. Sedan kommer frågan:
- Varifrån kommer du?
- Från Norrland, svarar jag leende eftersom jag vet vad som följer.
Hon börjar svettas och är tyst några sekunder. Sedan kommer uppföljningsfrågan:
- Jag menar närmare, varifrån kommer du närmare?
- Närmare från Norrbotten, säger jag och känner mig lite elak.
Nu börjar hon vrida på sig och vet inte hur hon skall fortsätta, men nyfikenheten – eller är det önskan att bekräfta för sig själv att jag är annorlunda, måste vara annorlunda, tvingar henne att fortsätta.
- Men varifrån kommer du egentligen?
- Egentligen från Luleå, svarar jag.
Ibland plågar jag dem ännu lite till och pratar om Bergnäset eller gatan var jag bor och ibland förbarmar jag mig och säger:
- Fast från början kommer jag från Bosnien.
Då pustar damen ut och känner sig verkligen lättad. Och i nästa sekund kommer det obligatoriska:
- Fast du pratar jättebra svenska, säger hon leende.
- Tack. Det gör du med, svarar jag och ser hur hennes leende fryser till is.
Ingen har hittills, av dem som jag har frågat, kunnat förklara för mig följande kommentar som jag fick av en äldre herre, som var medlem i samma Rotary-klubb som jag, efter att jag blivit utsedd till VD för Norrbottens Handelskammare: ”Jag hör att du har blivit direktör. Gratulerar! Du är ju bra, trots att du är invandrare.” Välment eller diskriminerande?
Eller att en journalist som inför stundande intervju med mig ville att jag skulle berätta lite om vem jag är och vad jag jobbade med i Bosnien, respektive Sverige. När jag sa att jag är översättare, att jag arbetade som privat musiklärare, har en musikutbildning, en ekonomisk utbildning och att jag här i Sverige arbetar vid Handelskammaren, stängde han av sin bandspelare och sa: ”Vet du, jag tror inte att det här blir någon bra intervju. Du är inte en riktig invandrare.” Välment eller diskriminerande?
Är det kanske så att under alla år som socialdemokraterna hade makt har socialdemokratins egna idéer om vad som är rättvisa, jämlikhet eller solidaritet utvecklats till absurda resultat? Är det kanske så att trycket att vara förstående, kärleksfull och hänsynstagande gentemot andra, under decennierna av politiken som definierade för oss vad det innebär, istället har lett till likgiltighet och rädsla att säga vad man egentligen känner?
Hur kan man annars förklara att svenskar som är födda i Sverige ber oss andra svenskar som är födda någon annanstans att säga högt det de själva vill men inte vågar? När jag frågar varför de själva inte säger det blir svaret oftast: ”Du får säga det eftersom du är invandrare själv. Om jag skulle säga det skulle jag förklaras som invandrarfientlig.” Frågan är: av vem då?
ANNA IBRISAGIC
Europaparlamentariker (m)
Publicerad: 2007-05-21 13:51 Uppdaterad: 2007-05-21 13:51
