Genom FRA-lagen ges staten möjligheter till en långtgående och lagenlig integritetsinskränkande verksamhet i svensk rätt. Det är skrämmande men helt i linje med den vikt som integritetsintresset brukat tillmätas i svensk lagstiftning.
Integritetsskyddet har alltid varit en lågstatusrättighet i svensk rätt. Närmast per automatik har intresset för en fredad personlig sfär fått vika, ex. för tryckfrihetsintresset. Den balanserande bedömning som domstolarna i andra länder tvingas göra t.ex. när en tidning publicerat personlig information om någon förekommer sällan i Sverige med undantag för mer aggressiva utslag av förtal eller hets.
Domstolarna är ofta bakbundna av att grundlagarna redan gjort den balanserande bedömningen till fördel för yttrandefrihetsintresset utan möjlighet till avvägningar i det enskilda fallet. Det var därför som Alexandra Pascalidou och Claes Cassel inte hade några möjligheter att erhålla rättslig upprättelse i svensk domstol när en reporter från Aftonbladet och grupp nazister tillsammans diktade upp ett hot som iscensattes i en serie riggade fotografier.
Meddelarfriheten hade (då) absolut företräde framför offrens rätt. Helt vansinnigt naturligtvis, eftersom i det enskilda fallet offrens intresse att slippa bli hotade genom Sveriges största tidning så uppenbart vägde tyngre än tidningarnas intresse av att kunna publicera en uppdiktad historia. Men Högsta domstolen (HD) var fastlåst av en lagstiftning som inte möjliggjorde en bedömning i det enskilda fallet.
Integritetsskyddet var inte ens en möjlig argumentationslinje för domstolen i fallet. Det har traditionellt vägt så lågt att det inte ens tagits upp som ett beaktansvärt intresse i grundlagarna. (Däremot skyddas det genom Europakonventionen, vilket jag återkommer till.)
Vid närmare betraktelse så har redan terminologin medfört svårigheter. Det idag föredragna uttrycket “integritetsskydd” är avigt, rättshistoriskt och semantiskt. Skyddet för “integritet” var i traditionell juridisk terminologi framför allt ett skydd för den fysiska integriteten, och även idag förknippas nog i allmänhet talet om “integrity” i internationella människorättssammanhang med just rätten att slippa fysiska övergrepp.
Det som vi på senare tid förknippat med “integritetsskydd” i Sverige kallas i dessa sammanhang oftare för privacy – rätten att få bli lämnad i fred.
För det är det som FRA-lagsdebatten egentligen handlat om. Rätten att få bli lämnad i fred: Att slippa oönskad insyn i hemmet, att slippa få sin personliga information kartlagd, att slippa att någon läser ens post, att slippa känslan av att när som helst kan någon bevaka mig i privatliv.
När man bygger upp hela diskussionen kring rätten att få bli lämnad i fred kring ett begrepp som bygger på en föreställning om rätten att slippa kroppsliga övergrepp är man fel ute från början. Det ligger nära till hands att analogier dras till den effektbaserade synen på övergrepp som står i centrum för den fysiska integriteten: Fysiska angrepp mot den mänskliga kroppen vars följder i allmänhet kan iakttas.
Men intresset av att ha en fredad personlig sfär är annorlunda. Min rätt att inte bli kartlagd kan bli kränkt även om jag inte vet om det. HD slog nyligen fast att en flicka som sov sig igenom ett sexuellt övergrepp hade utsatts för en integritetskränkning som gav henne rätt till ersättning trots att övergreppet inte gav några iakttagbara fysiska effekter och trots att hon troligen aldrig skulle få reda på vad som hänt.
Den personliga integriteten skyddar mer än konkreta, empiriskt konstaterbara effekter. Redan handlingen i sig medför störningen. Och så är det med den skyddade personliga sfären i stort. Min integritet blir kränkt om staten samlar på sig personlig information om mig även om den aldrig används. Det är, i en mening, min information.
Det är som utgångspunkt jag, och bara jag, som har rätt att förfoga över denna information. Om någon utan godtagbara skäl samlar på sig min privata information så begår hon ett övergrepp mot mig. Om hon därefter använder informationen på ett sätt som inte är godtagbart begår hon ett ytterligare övergrepp.
Det är här som FRA-lagsdiskussionen ofta fokuserat på fel saker. Det viktigaste ur integritetssynpunkt är inte vad staten kan använda informationen till, även om det också är viktigt. Det viktigaste är vilka möjligheter staten har att träda in i mitt skyddade privatliv. Ibland måste staten ha rätt att träda in i mitt privatliv. Men om staten har rätt att göra det så finns det begränsningar i hur informationen kan användas.
Om jag planerar ett mord över telefon väger rätt att få prata med min medbrottsling ostörd lättare än behovet av att stoppa ett allvarligt brott, vilket gör en telefonavlyssning rimlig och motiverad. Men bedömningen måste göras från fall till fall – aldrig i grupp.
Rättighetstanken är individualistisk och kräver individuella avvägningar om den skall tas på allvar. Att en person planerar ett mord över telefon ger inte staten rätt att lyssna av alla samtal i hela Sverige. Och om staten avlyssnat min telefon för att avslöja en mordplan så ger det inte staten rätt att därefter skicka min personliga information vidare till SCB för statistisk granskning.
Lagstiftningen har traditionellt varit till ringa stöd för integritetsintresset. Integritetsskyddet i bemärkelsen “privacy” har inte haft något robust stöd i svensk grundlag, till skillnad från i många andra länder. Det finns en lam passus i regeringsformen (1:2, 4 st.) om att det allmänna skall “värna den enskildes privatliv och familjeliv”.
Denna passus kan kanske betraktas som något slags stöd för ett privacy-skydd. Men eftersom regeringsformens rättighetsskydd överlag är en papperstiger – det går inte att kräva upprättelse t.ex. i form av skadestånd med stöd av denna passus – så erbjuder inte heller denna regel något “effektivt rättsmedel” för den som fått sin rätt kränkt.
Europakonventionen tillhandahåller en bättre möjlighet. Genom art. 8 av konventionen så skyddas rätten till ett fredat familje- och privatliv, vilket också omfattar ett skydd för personlig information. Europakonventionen har formellt statusen av en vanlig lag i Sverige.
Den är alltså inte på en högre nivå än, säg, brottsbalken eller skadeståndslagen. Men genom en serie banbrytande rättsfall har Högsta domstolen försett Europakonventionen med rejäla juridiska muskler: Överträdelser av konventionen, som den tolkats i Europadomstolen, skall ge offret en rätt till ett effektivt rättsmedel i svensk domstol, vilket i praktiken ofta innebär en rätt till skadestånd.
Härigenom har Europakonventionen och rättighetstanken fått en tyngd i svensk rätt som tidigare var otänkbar: HD har i realiteten givit den enskilda medborgaren makten att skydda sina grundläggande rättigheter i en svensk domstol även när staten eller regeringen vill köra över henne. När polismyndigheten utan lagstöd genomförde läkaundersökningar på barnen i en familj efter en felaktig misstanke om övergrepp så fann HD därför att rätten till det skyddade familjelivet kränkts. Skadestånd utgick trots att någon sådan rätt inte förelåg enligt “svenska” regler.
Den konventionsskyddade integriteten hade företräde framför nationell rätt.
Artikel 8 i Europakonventionen skyddas alltså redan i svensk rätt, genom domstolarnas tysta rättighetsrevolution. Det började därför se bättre ut för integritetsskyddets status i svensk rätt. Integritetskommittén avslutade sitt arbete i nörkan av året och föreslog en del viktiga steg mot en fungerande integritetsskyddande lagstiftning, i form av ett förslag till ett nytt brottsbalksförbud mot olovlig fotografering i privata miljöer. Därtill presenterades viktiga principiella tankar av mindre praktisk, konkret betydelse genom ett förslag till ett nytt stadgande i regeringsformen där integritetsskyddet explicit togs upp. Det här är rätt väg att gå.
Genom en europakonvention som skyddas redan i svensk rätt och ett grundlagsskyddat integritetsskydd så öppnas möjligheten att skydda privatlivet genom att ge enskilda en rätt till domstolsprövning vid integritetskränkningar. I praktiken innebär en sådan maktförskjutning att domstolarna kan ges en rätt att i individuella fall bedöma om samhällets behov – i just det fallet – väger tyngre än integritetsintresset – i just det fallet.
Det är en slags juridikalisering, kan man kanske säga. Rättighetsskyddet överlämnas till domstolarna istället för de folkvalda. Men det är i sådana fall en nödvändig juridikalisering.
Riksdagen är nämligen inte sällan fullständigt tondöv för rättighetsskyddet. Lyssna bara på några skrämmande citat från riksdagsledamoten Helena Rivière (m), hämtade från riksdagsdebatten om FRA-lagen, som bör citeras utförligt för att hela dess gastkramande orwellska andemening skall fångas in.
“Skyddet för den personliga integriteten slås fast i grundlagen. Det finns en principiell gräns som staten inte får överskrida, och sedan finns det undantag. Ett intresse balanseras av ett annat intresse. När det gäller landets säkerhet finns det många sådana avvägningar. [...]
En stor del av ansvaret för den personliga integriteten måste väl i rimlighetens namn falla på den enskilde själv? Det ligger i själva begreppet. En integer person är en person som sätter gränser, som har sina egna ord och distinkta konturer. [...]
En stor del av ansvaret för den personliga integriteten måste väl i rimlighetens namn falla på den enskilde själv? Det ligger i själva begreppet. En integer person är en person som sätter gränser, som har sina egna ord och distinkta konturer. [...]
Själva ordet integritet betyder hel, hel i moralisk bemärkelse, icke-korrupt. Det måste väl vara dessa mänskliga kvaliteter som skyddas av grundlagen? Djupast sett är det rätten att stå fri från hot och påtryckningar som grundlagens okränkbara mänskliga rättigheter skyddar. Det är de politiska rättigheterna, skyddet till liv, hälsa, personlig frihet, yttranderätt, rösträtt, föreningsfrihet, pressfrihet, allt det som skyddar mig från varje form av påtvingad underkastelse. [...]
I en välfärdsstat som vår är staten inblandad i vår privata sfär vare sig vi vill det eller inte. Den personliga integriteten är därför lika mycket ett eget ansvar som en rättighet. Det grundlagen borde försöka återuppväcka hos individen, fru talman, är strävan efter inre frihet, viljan att ha ett eget jag. Med hänvisning till personlig integritet i den meningen yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.”
Så ser alltså lagstiftaren, eller i alla fall en ledamot av lagstiftaren på skyddet för den enskildes integritet. Hon utgår från det falska antagandet att den är grundlagsskyddad (och det är i sig skrämmande att lagstiftaren inte känner grundlagen), går vidare till en omtolkning av begreppets innebörd med en antydan om att det är upp till den enskilde själv att förhindra statliga övergrepp och framhåller det allmänna intresset av samhällets intresse som ett argument för ingrepp i de enskilda fallen.
Därefter avslutar Rivière med en målsättning som hade kunnat vara snömos om det inte varit för att den underminerar rättighetsskyddet genom att tolka om den till något helt annat.
Det här är alltså en bild av den mentalitet som präglade riksdagsledamöter som tryckte på ja-knappen vid FRA-omröstningen. Med sådana uttalanden är det väldigt svårt att känna förtroende för lagstiftaren som bevakare av våra mänskliga rättigheter i allmänhet(något som Rivière själv raljerar kring i en borttagen del av citatet) och integritetsskyddet i synnerhet.
Domstolarna har däremot visat sig ha en fin känsla för rättighetsskyddets särskilda svårigheter. När det gäller att skydda min personliga integritet sätter jag inga större förhoppningar till riksdagen. Hoppet står till HD och Strasbourg.
MÅRTEN SCHULTZ
Jur dr. Forskar i skadeståndsrätt och undervisar i bland annat civilrätt.
Driver Sveriges första “blawg” på martenschultz.wordpress.com.
Publicerad: 2008-06-23 11:52 Uppdaterad: 2008-06-23 11:52
