Mitt första inlägg om FRA-förslaget publicerades (precis som Henrik Alexandersson) den 10:e januari 2006 – då det fortfarande var ett Socialdemokratiskt förslag.

http://www.larsolofsson.se/index.php?title=20060110

Många av oss har hållit på och skrivit så smått om detta Storebrosrssamhälle ganska länge, men det har väl helt enkelt inte fått så stor uppmärksamhet utanför sfären.

Att politikerna sen hade någon magkänsla om att det här inte var så bra kan man väl tolka av det sätt som den klubbades igenom. Men sista ordet är inte sagt ännu.

Däremot så har en sak uppdagats och det är att traditionell media och bloggare kan jobba i symbios. Det tyckr jag är en stor grej. Tacka Twingly…

Ett annat högaktuellt exempel är antagandet av EU:s Lissabon-fördrag. Nu har det ju tillfälligt stoppats av Irlands befolkning, men annars var ju regeringens och sossarnas plan att driva igenom det hela i tysthet i höst. Hur mycket media har det varit om det? Och där finns ändå gott om löpsedels-material, t.ex. att man struntar fullständigt i vårt folkomröstnings-resultat om EMU!

Så om jag mot förmodan lyckas väcka någon bloggare eller journalist här och nu: Visst har Irland tryckt på snooze-knappen åt er en liten stund, men somna inte om helt! Lissabon-fördraget är en fråga med “FRA-potential”. Nu behöver vi bara några smaskiga personkonflikter. Miljöpartiets svängning i frågan kanske kan lösa det problemet… ;-)

Det var inte senkommet.

Det var ignorerat av personer som inte tog folket på allvar.
Gammelmedia, politiker och journalister ignorerade det faktum att en majoritet av folket var mot detta men fick inte komma till tals.

Precis som statsmakten ignorerar folket i frågan om EU-fördraget så förnekar de nu att en majoritet är mot FRA-lagen.

Till slut klev de över gränsen.
Nu är mullret igång.

Men jag tycker också att det varit väldigt för mycket tyst om FRA. En lärdom kanske till nästa gång är att hur många som än säger att de tänker rösta nej så är det inte säkert förrän knapptryckningarna är över och bör därför hanteras som ett presumtivt ja.

Vi skrev:
“Låt inte FRA bli inrikesspionage. Försvarets Radioanstalt, FRA, har hittills ägnat sig åt militär signalspaning mot främmande makt. Det finns ett förslag om att utvidga FRA:s verksamhet till att övervaka all trådbunden trafik som passerar landets gränser. Detta skulle i praktiken omvandla FRA till ett inrikesspionage, eftersom en stor del av den normala internettrafiken vid något tillfälle passerar gränsen av tekniska skäl. Förslaget är olämpligt och ska inte genomföras.”

Men 2006 var det ingen som var intresserad, i synnerhet inte gammelmedia. Det är alltid lätt att säga “ni borde ha tagit upp det tidigare” om vilken fråga som helst, men det är otroligt svårt att få upp en fråga så att den rapporteras i media.

Vi försökte verkligen i valrörelsen 2006, men då misslyckades vi. Inför FRA-omröstningen 2007 försökte vi igen, men inte heller då lyckades vi få till en diskussion som gammelmedia hängde på ordentligt.

Att vi nu äntligen lyckades tredje gången gillt, tack vare att hela bloggosfären vaknade, och i sin tur lyckades väcka både gammelmedia och vanliga medborgare, är en magnifik framgång. Det visar att den politiska bloggosfären har blivit en viktig faktor.

Men att påstå att “ingen” vaknade i tid är inte sant. Och i vart fall spelar det ingen roll idag, för det är historia.

Det viktiga nu är att vi kan fullfölja kampen för en framtid som innefattar både demokrati och rätten till ett privatliv. Där är det lång väg kvar och mycket som måste göras. Men nu är vi ju bevisligen många som bryr oss, så jag känner mig optimistisk om att vi ska klara av det.

Men visst, vi kan försöka vara lite tidigare ute nu. Vad sägs om att Politikerbloggen/TV4 blir först med ett större reportage om nästa steg – teledatalagringen?

Naturligtvis så kan aktivister göra sitt för att röra om i vattenglaset långt innan förslaget röstas om i riksdagen; problemet är att det inte blir mycket till storm i vattenglaset om det inte finns friktion – i det här fallet politiker som har satt sig in i förslaget och skaffat sig en åsikt.

Vi som har försökt att engagera oss i liknande frågor lär oss efter ett tag att politiker
1) inte alltid orkar ta ställning själv (p.g.a. kompetensbrist inom området) och därför istället litar blint på kollegor
2) politiker sällan sätter sig in i frågor förrän det närmar sig omröstning.

Här finns bildbevis på varför det gick som det gick:

http://site.vk.se/Article.jsp?article=198114