Ilska kan vara en metod för att påverka. Det har både politiker och deras pressekreterare upptäckt.
Som journalist händer det hyfsat ofta att man får ta emot telefonsamtal från personer som är mer eller mindre upprörda. Lika ofta far de här personerna med direkta osanningar.
I våras berättade Politikerbloggen att ex-ministern Leif Pagrotsky struntat i att redovisa sina inkomster för Statens pensionsverk.
Pagrotsky, som sägs ha en lättantänd kort stubin, blev ursinnig och kontaktade oss för att berätta att vi tagit saken ur sitt sammanhang.
Vi hade inte nått Leif Pagrotsky för en kommentar samma dag som vi publicerade uppgifterna. Det är olyckligt. Samtidigt kan jag konstatera att det inte hade tillfört något väsentligt.
Leif Pagrotsky hade fullständigt ignorerat de påminnelser som skickats ut från SPV. Inte bara en påminnelse — utan tre. En fjärde låg redan i posten.
Trots det tyckte den förre s-ministern inte att han gjort något fel.
Vilket sammanhang vi bortsett från — det kunde han inte heller riktigt förklara. Men ilsken var han.
Häromdagen meddelades det att statssekreteraren Nicola Clase lämnar sin tjänst. Politikerbloggen passade då på att påminna om hur Clase köpt svart bygghjälp för 68 000 kronor.
Det fick statsministerns pressekreterare Roberta Alenius att upprört kontakta Politikerbloggen med beskyllningar om felaktiga uppgifter. Med ett överlägset tonfall förklarade Alenius att hennes kollega Nicola Clase inte hade gjort något fel.
Den förundersökning som inleddes lades visserligen ner. Men bara efter att åklagaren kunde konstatera att huvuddelen av de svarta affärerna var preskriberade.
Till saken hör också att Clase har erkänt alla sakuppgifter om sitt fusk.
Det kan tyckas vara en pressekreterares uppgift att försöka styra information så att den gynnar uppdragsgivaren. Men inte genom att medvetet återge uppgifter som inte är sanna.
Vi har skriftligen frågat Roberta Alenius om varför hon ljög om flera sakuppgifter när hon kontaktade oss. Ska statsministerns pressekreterare fara med osanning?
Vi väntar fortfarande på svar.
Det är inte bara i politiken som ilska ses som en påverkansmetod. Kollegor till mig på Nyhetskanalen.se fick i somras ta emot ett samtal från en fullständigt rabiat informatör på Kronfågel.
Det hade då avslöjats att Kronfågel lurar sina kunder genom att spruta in saltvatten i sina kycklingfiléer — utan att berätta om det.
Den upprörda informatören använde diverse okvädingsord och kallade den tjänstgörande redaktören för idiot.
Det är inte precis ett utslag av enastående briljans som den där informatören presterade. Hennes ilska lär inte gynna arbetsgivaren i längden.
Ilska kan vara ett effektivt vapen. Men det är ett vanskligt vapen på så sätt att det kan slå tillbaka. I synnerhet om man sockrar med lögner.
Fortsätt för all del att ringa ilskna samtal — det kan vi göra en nyhet på.
Noterar för övrigt att DN och Sydsvenskan två veckor efter att Politikerbloggen skrivit om moderata partisekreteraren Per Schlingmanns uppläxning av partikamrater nu lyckats snappa upp samma uppgifter
Bättre sent än aldrig.
Fotnot: Efter att den här texten publicerats hörde Kronfågel-informatören av sig. Hon säger sig ha en annan minnesbild av samtalen med TV4-journalisterna och menar att hon sällan använder kraftuttryck.
Hon är också noga med att betona att det i den finstilta innehållsförteckningen framgår att kycklingfiléerna är uppbiffade med vatten (saltlake). Så upptäcker du en fuskfilé.
Publicerad: 2008-08-25 10:01 Uppdaterad: 2009-04-29 21:51
