Foto: Ulf Palm/Scanpix
DEBATT. Det är inte svårt att ställa upp för Israels rätt att existera. Men jag vill inte bidra till att trappa upp tonläget genom att delta i dagens ljusmanifestation, skriver CUF-ordföranden Magnus Andersson.
Idag anordnas en ljusmanifestation till stöd för Israel rätt att existera och försvara sig mot terrorattacker. Det är samtidigt en manifestation mot den ökande antisemitismen.
Det är inte svårt att ställa upp på den devisen. När Israel den 14:e maj 1948 efter FN:s beslut utropade sin självständighet anfölls staten av Libanon, Syrien, Irak, Egypten, Saudarabien och Jemen. Arabförbundets generalsekreterare meddelade då att det skulle bli “ett utrotningskrig och en historisk massaker” för att stoppa bildandet av staten.
Sedan dess har staten Israel överlevt som demokratisk stat med fantastisk ekonomisk utveckling, hög utbildningsnivå, en forskning i världsklass och en för regionen ojämförlig jämställdhet. Allt detta är fascinerade med tanke på de Qassam-raketer som Hamas skjuter mot Israel varje dag.
Att ständigt utsättas för angrepp är självklart något som inte befolkningen accepterar. Kraven på att staten ska kunna erbjuda beskydd är fullt naturliga och bör rimligen inte ifrågasättas. Femton sekunder är vad israelerna har på sig innan de måste vara i skyddsrummen när man utsätts för angrepp, det skulle vi inte acceptera.
Från vissa debattörer hävdas att proportionalitet ska gälla, men vad skulle dessa säga om Israel skickade tillbaka raketer och självmordsbombare som inte palestinierna kunde skydda sig mot? Proportionalitet är ett oanvändbart begrepp när ena parten begår terrorhandlingar. Israels svar måste därför ske på det sätt det gör, därmed inte sagt att vi ska acceptera svaret i de lägen då försvarliga våldshandlingar övergår i övervåld.
Trots allt detta har steg tagits. 2005 avvecklade Israel de judiska bosättningarna från Gaza, hälften som inte försvann frivilligt avvisades med tvång av Israel. När Gazaremsan lämnades över till den palestinska myndigheten dröjde det inte länge förrän Hamas genomförde en kupp och tog över styret.
En vapenvila som förhandlats fram med hjälp av Egypten bröts via närmare fyrtio Hamas-missiler från den sextonde december 2008 tills det att Hamas slutligen offentligt uttalade att vapenvilan var bruten, tre dagar senare. Trots den halvårslånga vapenvilan har Hamas skjutit 3 278 raketer mot Israel, vilket är en fördubbling mot föregående år, enligt Global Security.
Att svaret från Israel skulle komma bör inte ställa någon frågande. Därför är det mycket märkligt att vänstersidan i svensk politik nu sprungit ut till försvar av Hamas som har som grundidé att utplåna staten Israel. Det är en skrämmande brist på förståelse för vad som behövs för fredsprocessen.
Så varför står jag då inte på en demonstration tillsammans med mina allianskollegor idag? Anledningarna är två. För det första vill jag inte bidra till att trappa upp tonläget ännu mer mellan de två parter som strider. För det andra lider jag med alla de palestinier som drabbats, som vill se försoning och fredsprocess och som fått sina hus förstörda och sina barn dödade. Att prata på en ljusmanifestation för en stat jag sympatiserar med innebär, för mig, ändå ett indirekt slag i ansiktet på dem som allra minst är inblandade i konflikten, men som drabbats allra hårdast.
Försoningen mellan Israel och palestinierna ligger i det palestinska folkets händer. Hamas kommer aldrig kunna leda den processen. Hamas vill inte ha fred, de vill utrota Israel.
Det är det vår diskussion borde handla om. Att som vänstern enbart skuldbelägga Israel, och likt Mona Sahlin skymta mellan Hizbollah- och Hamasflaggor på manifestationer, är en säker väg till fortsatt konflikt. Hizbollahs ledare har uttalat att de är mot varje försoning med Israel och att “de judar som överlever [befrielsen av Palestina] kan åka tillbaka till Tyskland eller varhelst de kom från”. Freden nås knappast heller genom att ödsla kraft på att försöka vinna en diskussion om vad som är ett proportionellt svar från Israel.
En trovärdig och långsiktig fred kan bara komma den dagen palestinierna leds av en organisation som älskar sitt folk mer än de hatar Israel. Därför lägger jag i dag allt mitt engagemang på att få fler medlemmar till facebookgruppen som protesterar mot Hamas användande av barn och kvinnor som sköldar, istället för att göra som de sex andra ungdomsförbunden och lägga sin energi på att ta entydig ställning för någon sida i konflikten.
För problemet stavas varken israeler eller palestinier. Det stavas Hamas.
MAGNUS ANDERSSON
Förbundsordförande, Centerns ungdomsförbund
Publicerad: 2009-01-23 11:18 Uppdaterad: 2009-04-29 20:49
