Foto: Linda Munkhammar
DEBATT. LO:s beskrivning av verkligheten är felaktig och vilseledande. Ändå rapporteras den i de stora medierna som en sanning, skriver Johnny Munkhammar.
Den 4 februari presenterade LO rapporten ”Makteliten – mycket vill ha mer”. Det främsta budskapet summerades i rubriken till den debattartikel på DN Debatt som undertecknades av Wanja Lundby Wedin och Per Bardh: ”Skillnaderna i inkomst är de största i modern tid”. Med utgångspunkt i detta påstående krävs statliga regleringar av löner och ersättningar.
Denna beskrivning av verkligheten är felaktig och vilseledande. LO har valt ut 198 personer som de kallar ”makteliten” och jämför deras inkomster med vanliga löntagares. 198 personer är en 20 000-del av samtliga arbetande i Sverige. Urvalet är väldigt begränsat och resultaten säger därför ingenting om inkomstskillnaderna generellt i samhället.
Tillgänglig offentlig statistik från OECD, SCB och senaste Budgetpropositionen ger en helt annan bild. Jämför man allas inkomster ser man att skillnaderna faktiskt har minskat något sedan år 2000. Den så kallade Gini-koefficienten, måttet på inkomsternas jämlikhet, minskade med 0,8 procent 2000-2006.
LO har med andra ord inget som helst stöd för sitt påstående att inkomsterna generellt i samhället har blivit mer ojämlika. Ändå rapporteras denna slutsats i LO:s rapport av de flesta medier på ledande nyhetsplats som en sanning. Risken med den typen av okritisk rapportering är att såväl medborgarna som beslutsfattarna tror på det vilseledande budskapet.
Rapporten ger vissa fakta om inkomsterna i just denna ”elitgrupp”. Det LO kallar makteliten har ökat sina inkomster 40 procent mer än industriarbetarna sedan 1950. Man kan diskutera hur dramatiskt det är. Men då är det dessutom så att det bara är vissa inom gruppen på 198 som har ökat, främst riskkapitalister.
I den lilla gruppen finns några av de brett rapporterade bonusarna. Det kan finnas skäl att vara kritisk till vissa bonussystem, från ägarnas synvinkel. Det är inte särskilt god management att ge vissa bonusar när andra får sluta. Som ägare hade jag haft synpunkter. Och det är ägarna som ska ha det, inte staten – om inte staten är ägare.
”Makteliten” har således haft en inkomstökning som är 40 procent större än industriarbetarna, men det viktiga gäller alla oss andra, som inte tillhör de 198. Förr oss har skillnaderna i inkomst minskat något. Vad innebär det?
Faktum är att skillnaderna för vanligt folk ofta är alldeles för små. När skatten är dragen och bidrag utbetalda är skillnaderna i inkomst i Sverige näst minst i hela den industrialiserade delen av världen. Vad händer då med lönsamheten för utbildning, entreprenörskap, risktagande och extra arbete?
Sverige är idag i recession. All ekonomisk-politisk fokus bör vara på hur vi ska få fart på svensk ekonomi igen. Vilka reformer kan tidigareläggas? Till de viktigaste hör att öka lönsamheten för utbildning, entreprenörskap och arbete – som drar oss ur krisen. Till det som måste undvikas är statliga löneregleringar i företag baserat på en vilseledande rapport.
JOHNNY MUNKHAMMAR
VD i Munkhammar Advisory, forskningschef på European Enterprise Institute och författare till bl a The Guide to Reform
Publicerad: 2009-02-04 17:12 Uppdaterad: 2009-04-29 21:17
