DEBATT. “Hur många vet att det finns myndigheter som ägnar sig åt att förse svenska sjömän med ett meningsfullt kulturliv?” frågar sig i dag Robert Gidehag och Nima Sanandaji i en debattartikel på Politikerbloggen.
Skattesystemets utformning är kanske den viktigaste samhällsfrågan i Sverige, vilket inte är särskilt märkligt med tanke på att den genomsnittliga inkomsttagaren betalar närmare sex av tio intjänade kronor i skatter.
Den svenska skattedebatten tenderar dock att vara tråkig och teknokratisk. Diskussionen handlar om hur den ena eller den andra justeringen påverkar arbetskraftsutbudet, bidragsberoendet och liknande.
Frågor som visserligen är viktiga att diskutera, men som förs fram på ett sätt som tilltalar insatta byråkrater långt mer än den samhällsintresserade allmänheten.
Medier och den politiska klassen tycks knappt vara intresserade av att lyfta fram skattefrågor som vanliga människor kan anknyta till, som exempelvis:
- Hur kommer det sig att hälften av skatterna är dolda skatter, som majoriteten inte ens känner till att de betalar?
- Hur kommer det sig att det ibland kan löna sig mer att leva på bidrag jämfört med att arbeta? Hur många kombinerar idag bidrag med svartarbete som lukrativt alternativ till vitt arbete?
- Hur många svenskar vet att inte ens politikerna själva känner till hur många myndigheter som existerar? Hur många vet att det finns myndigheter som ägnar sig åt att ”förse svenska sjömän med ett meningsfullt kulturliv” eller åt att ”främja kunskapen om Afrika”?
Inte heller finns någon större diskussion kring det faktum att skattepengar ibland används djupt slösaktigt. Sverige är ett land där en myndighet själv uppmanar till att läggas ned, då medarbetarna är rimliga om att deras jobb inte fyller någon funktion.
Ett land där en kommun som har så dålig ekonomi att de har svårt att betala offentliganställdas löner samtidigt delar ut ”fria pengar” som kan ansökas av ungdomar ”som vill göra något för [sig] och [sina] kompisar”.
Som en granskning av Stefan Fölster nyligen visade är Sverige också ett land där endast en tiondel av 108 slumpmässigt utvalda och skattefinansierade biståndsprojekt baserades på ett tydligt mål för vad som skulle uppnås. Och där inte ett enda projekt var upplagt så att dess effekt kunde jämföras med andra projekt.
Skatter och offentlig ekonomi har blivit en fråga för experter, byråkrater och yrkespolitiker. Bristen på folklig förankring har lett till att politikerna fått en mycket märklig inställning, där de två blocken tycks överens om att det är rimligt att använda våra egna pengar för att köpa vårt stöd. Frågan handlar mest om vilket block som är bäst på det.
Socialdemokraterna har nyligen gått ut med att de gamla inom äldrevården bör få rätt till en extra festmåltid minst fem gånger om året – och att en nubbe eller ett glas vin ska vara möjlig att få till festen.
Det verkar inte finnas någon som helst insikt inom svensk politik att bara för att något är bra – som exempelvis festmåltider där man kan ta sig en nubbe – så ska det inte detaljstyras av styrande politiker.
Är det rimligt att politiker i partiernas toppar, tydligt drivna av det kortsiktiga intresset att öka popularitetssiffrorna, blandar sig i detaljerna kring festmåltider för äldre? Att samma system ska gälla för tusentals äldreboende runtom landet? Svaret är rimligtvis nej, men när skattedebatten drivs av byråkrater, experter och politiker ifrågasätts politikers beslut sällan från det perspektivet.
Perspektivet skiljer sig inte särskilt mycket åt mellan blocken. En moderat arbetsgrupp har gått ut med förslaget att detaljstyra hur många timmar som barnen får tillbringa på dagis och hur lång ”semester” dagisbarnen ska ha. De miljoner föräldrar som bekostar sina barns dagis via skattsedeln vinner tydligen på att bli styrda av ett fåtal yrkespolitiker?
Det finns självklart också mer avancerade frågor att diskutera när det kommer till skatter. Som att Sverige alltmer möter konkurrens från de nya marknadsekonomierna i Asien och Östeuropa, med låga och ofta platta skattesatser. Att värnskatten skulle vara självfinansierande om den avskaffades.
Eller att chefen för Vita Husets ekonomiska råd under Obama i sin egen forskning visat att sänkta skatter stimulerar ekonomin mycket kraftigare än vad som tidigare antagits.
Alla dessa frågor bör diskuteras. Men vi ska inte glömma bort behovet av en skattedebatt som berör vanliga människors vardag. Som inte bygger på komplexa nationalekonomiska teorier, utan förankrar till ett samtal runt köksbordet kring hur beslutsfattarna faktiskt spenderar våra hårt förvärvade pengar eller varför det höga skatteuttaget döljs för oss.
Bristen på en skattedebatt som har folklig förankring leder till att mycket pengar går till offentlig byråkrati hellre än välfärd, att regeringen kan sänka skatterna för dem som arbetar utan att göra motsvarande sänkning för pensionärer som vars inkomst trots allt är uppskjuten lön.
Det gör att politiker på höger och vänster utformar skattediskussionen utifrån sin egen världsbild, där den centrala frågan är hur man kan profilera det egna partiet för att öka stödet i nästa opinionsmätning med någon tiondels procent.
Folk har i sin vardag ett perspektiv på skatter som ofta är minst lika relevant som den politiska klassens perspektiv. Men är beslutsfattarna villiga att lyssna?
NIMA SANANDAJI
utredare
ROBERT GIDEHAG
vd, Skattebetalarnas förening
Publicerad: 2009-04-15 06:00 Uppdaterad: 2009-04-29 22:06
