DEBATT: “Släpp sargen och kom in i matchen, Camilla!”

Foto: Privat, Montage: Politikerbloggen.se

DEBATT. Fyra företrädare för det liberala nätverket Liberati skriver i dag på Politikerbloggen om jämställdhetsdebatten som gått i baklås.

Läs fler debattartiklar!

Under den senaste tiden frågar sig Camilla Lindberg, Per Ström och Fredrik van den Broek i olika medier varför jämställdhetsdebatten oftast handlar om de situationer där just kvinnor särbehandlas negativt på grund av sitt kön. De undrar varför ingen (feministerna?) väljer att belysa männens problem. De ifrågasätter analysmetoden att titta på kvinnor som grupp, men istället för att ta intryck av sin kritik går de vidare till att rada upp exempel där män som grupp missgynnas i förhållande till kvinnor. Någon analys till varför männen i exemplen missgynnas lyser med sin frånvaro och det enda förslag till ny jämställdhetspolitik som tas upp är att ”skippa könet och se individen”.

Släpp sargen och kom in i matchen säger vi. Med lite intellektuellt djup går det att lyfta fram situationer där både män och kvinnor på olika sätt missgynnas av de strukturer som politiker i allra högsta grad är med och skapar, och de sociala förväntningar som finns och kommer med respektive könsroll. Det råder ingen motsättning här. Det finns ett tänkande som tyvärr inte skippar könen och förmår se individen, och själva betoningen att det skulle råda ett motsatsförhållande är i sig återskapande av detta slags tänkande, inte bort från det. Det är ju bara en omkastning av könens position, men samma analysmetod, vilket ter sig märkligt om man nu vill förhålla sig kritisk.

Vi håller däremot med om att en stor del av den vänsterbetonade feminismen både förtjänar och måste tåla kritik. Den har bidragit till upprätthållande av gamla könsmönster. Den som pekas ut som offer på grund av sitt kön ses också som den ansvarslösa och mindre förståndiga i samhället. Offerpositionen är inte en fördel, utan precis lika nedlåtande som på den tiden när kvinnor nekades rösträtt. Det är sant att en huvudfåra av feminister bidragit till detta offertänkande genom ett vänsterperspektiv, men låt oss inte heller glömma att en samlad riksdag, bestående av såväl kvinnor som män, som kristdemokrater som socialdemokrater och folkpartister är ansvariga för denna typ av omyndigförklaring av kvinnor i samhället.

Det är bra att män deltar i debatten allt mer, men att i vänsterfeministisk anda bygga argumentationen på samma slags analys och därmed en omvänd offerroll är inte särskilt konstruktivt och leder inte framåt.

Låt oss istället lyfta fram de konsekvenser som den förda familje- och jämställdhetspolitiken har och hur det påverkar oss som individer. För ett liberalt feministiskt perspektiv borde det vara självklart att könet inte bör spela någon roll för hur man blir bedömd och hur man ska leva, men för att nå dit krävs det att vi, både män och kvinnor, tillsammans jobbar för att få bort irationella, stereotypa och könsrelaterade förväntningar. Vi behöver analysverktyg, men låt oss inte göra samma tröttsamma misstag som inte förmår se individerna för strukturerna, men inte heller fastna i att kunna se strukturerna för individerna.

Låt oss konkretisera hur vi menar: ett av exemplen som nämnda debattörer tar upp är att män diskrimineras och missgynnas i vårdnadstvister. Av tradition har kvinnan varit den som tagit hand om barn och hem. Detta har fortfarande konsekvenser som att kvinnor i omgivningens ögon uppfattas som de som är bäst på detta. Att ifrågasätta en moders förmåga och vilja att ta hand om sina barn blir mot denna bakgrund tyvärr svårt och en domare som vill tilldöma en man vårdnaden måste bryta mot denna av samhället satta norm. Att män inte sällan varit dåliga, eller kanske snarare haft ett sämre utgångsläge för att kunna eller få prioritera sin papparoll försämrar dessutom deras chanser ytterligare.
Om detta kan man tycka vad man vill men för att bryta mönstret krävs också insikter i hur politiken faktiskt påverkar oss i våra vardagshandlingar. Om familje- och jämställdhetspolitiken fungerar förstärkande och negativt, vad gör vi då? I en ideal värld vore kanske det ultimata att slippa den, men vi antar att vi inte kommer undan vare sig föräldrapenning eller en offentlig sektor. Hur kan då politiker agera för att minimera skadorna?

För att komma till några svar alls – och inte bara gnäll i största allmänhet – krävs både grepp på analysen och eventuella lösningar som handskas med de strukturer som politiker envisats med att ställa upp för medborgarna att agera inom och förstärker förväntningar som leder till att män och kvinnor särbehandlas. Det är dock inte frågan om två grupper som ligger som cirklar bredvid och i opposition till varandra, utan överlappande på så vis att: hur kvinnor behandlas påverkar män och vice versa. Målet att alla ska bli behandlade som de individer är omöjligt att nå om vi inte är villiga att utgå ifrån hur det faktiskt ser ut idag och diskutera hur de rimliga lösningarna ser ut.

JESSICA BAGGE
MARTIN ÄNGEBY
MAGNUS KÄLLSTRÖM
LOUISE PERSSON
Folkpartiet, Liberati