De vill helt olika saker och har helt olika mål med sin verksamhet, det går inte att jämföra dem!

Tycker nog att ungdomsförbunden behövs för att skola framtida politiker. Är nog inte så jäkla lätt i dagens komplexa samhälle. Alla kan tycka men det behövs också träning i att regera. Har svårt att tro att Alexander Bard är redo att bli statsråd eller borgarråd?

Sverige är ett j-a hycklarland. Politiska eliten i samarbete med media bestämmer agendan, vad övrigt är ska får vi, valsboskapen inte veta..!
Vi får veta endast det eliten tycker att vi ska få veta, allt annat är överflödigt så håll tyst och betala…

Du ser, undrens tid är inte förbi.

LUF:s nya politik är alltså, enligt artikeln, att helt svälja regeringens politik samt fila bort den värsta socialismen. Gott så…

Adam, jag håller med dig om att ungdomsförbund bör vara radikala och ifrågasätta moderpartiernas politiska program. Däremot finns det inget försvar för att besluta om direkta dumheter såsom löntagarfonder.

Här skriver Erik Scheller om de beslut som togs under SSU-kongressen som jag faktiskt är stolt över att ha tagits. Över lag så var det ett jäkla nederlag – inte så ovanligt för oss i “vänstern” inom SSU – men här har vi de goda besluten.

Och Erik Scheller måste ha glömt en sak. Att de politiska ungdomsförbundena inte är några “realism”-politiker. Att de politiska ungdomsförbunden är de förbund som brukar hålla i den ideologiska kompassen och stå för radikaliteten inom rörelsen. Vi ska styras av visioner, inte av realistiska tankar. Erik Scheller beskriver är ingenting annat än ett koppel för hjärnan och en bur. Realismens bur. Alla tankar som kommer utanför denna kan betraktas som oseriösa och onödiga. För jag, menar, varför skulle man behöva visioner, det hade ju säkert inte ens liberalerna som slogs med socialisterna i början av förra seklet, när de slogs för allmän och lika rösträtt. Det var bara realistiska ungdomspolitiker som lade realistiska motioner på realistiska kongresser. Eller?

Man är inte tvungen att vara realistisk (vilket enligt hegemonin betyder liberal) bara för att man är med i ett politiskt ungdomsförbund. De politiska ungdomsförbunden (eller iallafall SSU, jag skiter faktiskt i vilket de andra gör) har till uppgift att värva och skola de blivande politiskt aktiva och lära dem grundläggande ideologiska kunskaper. Kunskaper som är essentiella för att man som person ska kunna förstå hur samhället är uppbyggt och fungerar. Varför det finns en liten klick människor som lever jävligt gott, av att alla andra gör arbete åt dem. Varför kvinnor dagligen blir slagna och våldtagna. Varför barn används som kanonföda i krig.

Detta är de politiska ungdomsförbundens (läs: SSU:s) uppgift. Inte att vara “realistiska” och komma med “realistiska” förslag. Detta är vad partierna är till för.

Kära Erik Scheller, du verkar ha glömt en sak till. Och det är att ju radikalare och hårdare förslag man lägger fram, desto högre lägsta nivå kan man få på det beslut som man senare förhandlar fram. Det är det som är kärnan i den socialdemokratiska rörelsen. Det är så det fungerar. Socialdemokrati har alltid varit (eller var, och borde vara) den gyllene medelvägen mellan vänster och för höger. Alltså, anledningen till varför man har lyckats locka en så stor del av befolkningen att rösta på oss.

Angående påståendet “vi unga har oss själva att skylla”. Detta är inte heller riktigt riktigt. Iallafall inte inom SSU. Problemet som vi hade inom SSU var att vi hade ett mycket hårt debattklimat som snarare skrämde iväg nya potentiella medlemmar än att välkomna in dem. Eller ja, dels skrämde det bort många nya, samt var orsak till att en lång rad duktiga, lämnade. Här kommer hela diskussionen kring SSU:s medlemsproblem upp, och varför man hade en stor grupp “skuggmedlemmar”.

Anledningen till varför man hade en riktigt stor andel “skuggmedlemmar” var makt. Makten inom förbundet. Under slutet av 90-talet så hade SSU en maktstrid. Maktstriden stod mellan de olika falangerna och makten handlade om vem som skulle ha majoritet på kongressen. Ju större distriktet var (medlemsmässigt, på papper) desto större makt har det på kongressen. Därför var man ute och värvade så mycket man bara kunde, för att få så mycket makt som möjligt på kongressen.

Detta lyckades ganska så bra faktiskt. Man fick en hel del nya medlemmar (på pappret). Man kan se att från slutet av 90-talet fram tills typ det år som hela medlemsfifflet uppdagades så steg medlemsantalet med ett stort antal tusen medlemmar och makten inom förbundet skiftade från kongress till kongress. Men summan av allt detta, när man tog tag i det och rensade upp i medlemsregistren (och stallde som krav, att man var tvungen att aktivt betala medlemsavgiften varje år för att kunna vara medlem), var en hel förlorad SSU-generation. Plus (av de som var kvar) ett förbund där folk rent av hatade varandra.

Så “vi unga har oss själva att skylla”, njae, inte riktigt. Men vi unga (som har gått med efter denna ragnarök) har den generationens SSU:are att skylla. De fyllde sina kongresser med hat och oresonlighet, medans vi på våran senaste nu, dels kunde hålla debatten på en skyhög nivå, och dels kände en enighet som inte har kännts på länge. Även om vi under kongressen tog en hel del mystiska beslut och hade en del lite roligare debatter (läs hela djurskydd om ni vill ha humor), men det är ju en sån sak som man kan räkna med kommer av en ungdomspolitisk kongress. Jag älskar SSU, och med den senaste kongressen som senaste minne så kan jag lova att SSU är på frammarsch. 50 nya värvade medlemmar bara på Timbuktu-konserten, och distrikt som fyra år tidigare aldrig skulle ha snackat med varandra, som har sagt att de kommer utöka samarbetet och hålla en lång rad gemensamma kurser och läger.

Jag hade tur. Jag värvades för 4 år sen, gick på en kurs som första SSU-aktivitet och var fast. Jag har aldrig fostrats in i falangstriden eller in i något hat mot något speciellt distrikt. Den liberala hegemonin håller inte ett stenhårt grepp om mitt inre längre och det har jag SSU att tacka för. Jag har lärt mig vad uttrycket “alla människors lika värde” är. Och att jag står för detsamma.

Det intressanta är, att allt detta är styrs och ställs och kontrolleras av ungdomar. SSU är en rörelse som är till för och av ungdomar. Vad är LUF? Realismens ungdomsförbund? Helt sanslöst. Om ingen kommer med riktigt radikala förslag och krav, vad fasiken ska ni då förhandla för?

Ditt ursäktande av socialismen, de socialistiska partierna och smutskastningen av de demokratiska partierna gör inte “vänsteralternativet” mer trovärdigt. Tvärtom.

Det är intressant, men icke alls förvånande, att du som socialist försvarar rätten till överbudspolitik, till “allt gratis till alla nu – skit i budgeten”-strategien och slika dumheter. Att en fulpartist tar sig rätten att motarbeta detta vansinne visar bara på viss (ja, viss) politisk tillnyktring.

Ytterligare ett sakfel är när du hävdar att den demokratiska regeringen bedriver “högerpolitik”. Jisses, mycket skall man läsa innan ögonen trillar av. Sällan har en demokratisk regering varit så välfärds- och därmed vänsterkramande som denna.

Och du, VV, det är tautologiskt att skriva “borgerlig högerpolitik”. Det är som att skriva “korkad sosse”.

Ger dig dock rätt på en punkt och det är att det är mycket länge sedan som en folkpartist kunde etiketteras som liberal. De är vänsterkramande förbudsivrare som tvålar in sig i sitt eget självförhärligande.

Om inte det är tillräckligt för att ingjuta realismen hos deltagarna kunde ju MUF genomföra en fortsättningskurs med “Det sovande folket” som utgångspunkt, och med författaren som föreläsare under ett par timmar. Då lär väl ingen ungdom lämnas kvar med orealistiska tankar.