DEBATT. Centerpartiets Staffan Danielsson skriver i dag på Politikerbloggen att de rödgröna vill “bredda och öka signalspaningen i strid mot utskottsmajoritetens mer restriktiva linje”.
Det finns flera orsaker till att frågan om signalspaning blivit så laddad och med all rätt uppmärksammad.
Främst givetvis att det handlar om svåra och känsliga avvägningar mellan landets säkerhet och de integritetsintrång som signalspaningen oundvikligen innebär. Men laddningen förstärktes av att de båda blocken i riksdagen stod emot varandra och att regeringen därför riskerade förlora, eftersom de rödgröna röstade lika till skillnad från hos alliansen.
Därtill kommer revirstrider och olika uppfattningar i delfrågor mellan försvar och polis, mellan olika departement och mellan olika ministrar inom socialdemokratin.
Före 1990-talet bedrevs signalspaning av Försvarets Radioanstalt i främst etern.
Sedan exploderade teletrafiken i tråd och 11 september inträffade. Försvar och Säkerhetspolis började förlora viktig underrättelseinhämtning, och s-regeringen tillsatte olika utredningar för att reglera även signalspaning i tråd/kabel. Man utredde på alla de sätt utom på det sätt som man idag kräver; en parlamentarisk utredning.
Så här skriver Thomas Bodström och hans rödgröna grupp i justitieutskottet i sina reservationer i september i år (liksom även de rödgröna i både konstitutions- och försvarsutskotten);
”Vi anser att en komplex lagstiftning som påverkar grundlagsskyddade fri- och rättigheter självklart borde ha beretts genom en parlamentariskt sammansatt offentlig utredning.”
Denna kritik drabbar skoningslöst främst honom själv och den regering han tillhörde, som i nära åtta år utredde frågan på alla de sätt förutom genom att tillsätta en bred parlamentarisk utredning….
Den borgerliga regeringen tog 2006 över den nästan färdiga proposition som s p g av inbördes oenighet inte hade lagt fram, ett antal integritetsstärkande åtgärder byggdes in och den lades fram till riksdagen.
Socialdemokraterna föreslog då ytterligare åtgärder, vilka alla har tillgodosetts. Ändå har man röstat emot hela vägen, sannolikt främst eller enbart av ren oppositionslusta.
Inför riksdagsbehandlingen 2008 tillkom ytterligare punkter, efter långa förhandlingar med bl a flera centerledamöter, Fredrick Federley och Annie Johansson. Efter riksdagens andra beslut skedde ytterligare diskussioner inom alliansen och ett antal tunga integritetsstärkande åtgärder ytterligare antogs enhälligt av alliansens 4 riksdagsgrupper för ett drygt år sedan.
Dessa åtgärder har efter en proposition från regeringen i maj nu behandlats av och tillstyrkts av försvarsutskottet.
De rödgröna har lyckats att komma överens om ett gemensamt motförslag som är mycket intressant. Man vill som sagt börja om på ruta ett med en parlamentarisk utredning, trots att frågan utretts och beretts i över ett tiondels sekel..! Detta fanns det tid till 1998 eller 2000 när s-regeringen satte igång processen, men det hade man uppenbarligen ingen tanke på då, vare sig Mona Sahlin eller Thomas Bodström eller Thomas Östros eller Berit Andnor eller någon av de övriga s-ministrarna som enhälligt stod bakom försvarsminister Leni Björklunds hantering av frågan.
Istället bedriver man plötsligt mycket stark självkritik tio år efteråt, när frågan är utredd i omgångar och remissbehandlad i omgångar och när detta verkligen behöver regleras.
Men det är två andra punkter i de rödgrönas motion som överraskar.
Den svåra avvägning som regeringen har tvingats göra; att acceptera – som världen ser ut – behovet av underrättelseinhämtning genom signalspaning i kabel över landsgränsen, den ställer sig också de rödgröna bakom. Att även vänster- och miljöpartiet gör denna bedömning övertygar säkert inte de starkaste kritikerna om att landets säkerhet tyvärr kan kräva denna underrättelseinhämtning, men förhoppningsvis ändå många andra.
Den andra punkten är kritiken mot att regeringen begränsar signalspaningen för mycket. Särskilt anmärkningsvärt är det att de starkaste kritikerna – V och MP – tillsammans med S står bakom följande avsnitt i den gemensamma rödgröna motionen:
”En annan allvarlig svaghet i den nya lagstiftningen är begränsningen av vilka myndigheter som får inrikta signalspaning. Det framgår inte heller hur myndigheter med strategiska uppgifter kan få information rapporterad till sig. Därmed riskerar myndigheter att stängas av från viktig information utan några uppenbara integritetsvinster. Någon konsekvensanalys av detta lämnar inte regeringen.”
Detta är kritik som heter duga. Underrättelseinformationen genom signalspaning är så värdefull att ett antal myndigheter utöver regeringen borde få möjlighet att begära tillstånd till signalspaning hos försvarsunderrättelsedomstolen.
Det kan nog ligga något i detta, men Alliansen har trots detta begränsat de som kan hemställa om signalspaning mot allvarliga yttre säkerhetshot till endast regering, regeringskansli och försvaret. På denna viktiga punkt syftar alltså de rödgrönas reservation till att bredda och öka signalspaningen i strid mot utskottsmajoritetens mer restriktiva linje.
Publicerad: 2009-10-06 11:02 Uppdaterad: 2009-10-06 11:02
