DEBATT. Fyra företrädare för Liberati skriver i dag på Politikerbloggen att det är dags att införa sprutbytesprogram i Stockholm. “Det handlar inte ens bara om hälsa, för tusentals människor handlar detta faktiskt om liv och död. En moralpolitik som sätter moralen högre än människoliv har förverkat sitt syfte, den har själv blivit omoralisk”, skriver debattörerna.
Häromdagen presenterades den så kallade baslinjestudien, en fältstudie av Sven Britton och Kristina Hillgren om sprutnarkomaner och blodburen smitta i Stockholm. Sedan 2006 har landstingen i Sverige haft möjlighet att införa så kallade sprutbytesprogram på eget initiativ. Trots denna möjlighet finns ett sådant program ännu så länge bara i Malmö och Lund. Den aktuella studien initierades av landstingspolitikern Birgitta Rydberg (Fp) i syfte att utreda behovet av ett sprutbytesprogram i Stockholm. Rydberg har under hösten berömvärt signalerat att hon ställer sig positiv till att införa ett sprutbytesprogram i Stockholm om evidensen talar för detta.
Det finns redan goda resultat att peka på. Sprutbytesprogrammen i Malmö och Lund har pågått i snart 20 år, vilket är anmärkningsvärt eftersom Sverige samtidigt har bedrivit Europas restriktivaste (och dyraste) narkotikapolitik. Internationellt finns Alex Wodaks aktuella sammanfattning för WHO av forskningsläget – Effectiveness of Sterile Needle and Syringe Programming in Reducing HIV/AIDS among Injecting Drug Users (2004) – som visar att sprutbytesprogram generellt har en mycket positiv inverkan. Denna rapport är fortfarande till dags dato den som bäst sammanfattar såväl kunskapen och argumenten varför sprutbytesprogram och liknande skademinimerande åtgärder krävs för att hindra spridning av blodsmitta bland sprutnarkomaner.
Det är här av vikt att påpeka att sprutbytesprogram inte utesluter annan verksamhet eller problemlösning, de behöver inte heller stå i motsättning till övrig narkotikapolitik. Däremot bör det påpekas att det ensidiga strafftänkandet som genomsyrat den svenska narkotikapolitiken sedan Nils Bejerots glansdagar är knepigt att sammanföra med ett tänkande som fokuserar på hälsa. Det är svårt att hjälpa människor om man samtidigt försöker straffa dem.
Sverige är idag det enda EU-land som förbjuder försäljningen av alla former av sprutor och injiceringskit. Undantag ges endast av strikt medicinska skäl (t ex för diabetiker). Detta har lett till att rena verktyg för narkomaner bara finns tillgängliga på den illegala marknaden och i begränsade program som i Malmö och Lund. Narkomanerna tvingas helt enkelt att dela verktyg för att kunna injicera. När verktyg delas ökar risken dramatiskt för blodburna smittor. I ett sprutbytesprogram tar man hand om använda sprutor och ersätter dem med rena. Det är en hälsoåtgärd med syfte att minska smittorisker i en högriskgrupp. Den aktuella Stockholmsstudien är således en politiskt avgörande studie som syftar till att ge handledning till politikerna för att kunna ta ett välgrundat och lokalt beslut i frågan. Det är viktigt för många mäniskors hälsa vilka slutsatser som dras av studien.
Totalt har 1 145 personer sökts upp och intervjuats om sin sociala bakgrund och sina narkotika- och sexualvanor. Deltagarna har erbjudits provtagning för HIV samt hepatit A, B och C. Av dessa har 720 personer uppfyllt kriterierna för att vara aktiva injektionsnarkomaner (de har injicerat de senaste 12 månaderna före studien), 182 personer hade aldrig injicerat narkotika men rörde sig i samma sociala kretsar. Som det påpekas i studien är det omöjligt att generalisera om underlaget. Resultaten gäller endast för dem som ingår i studien och inte för hela gruppen injektionsnarkomaner i Stockholms län, vars sammansättning och storlek ingen känner till. Likväl kan vissa slutsatser dras utifrån den studerade gruppens riskmönster, och det är i observationen av dessa som baslinjestudien har sina förtjänster.
Studien visar ett statistiskt samband mellan risk för hepatit C-infektion och delning av injektionsverktyg. Den har emellertid inte kunnat visa något strikt statistiskt samband mellan smittorisken för HIV och hepatit B och riskbeteenden som att dela nålar och pumpar, ha många sexualpartners och låg kondomanvändning. Detta handlar dock främst om att gruppen är för liten för att säkerställa statistiska samband. Det handlar alltså inte om att kondomer eller rena verktyg inte skulle hindra smitta. Tvärtom. Den samlade bedömningen Britton gör är att förekomsten av smitta är mycket högre bland injektionsnarkomanerna och att det är en samlad mängd riskbeteenden som ligger till grund för detta faktum. Därför är det också viktigt i sammanhanget att se på hur dessa riskbeteenden ser ut och hur vanliga de är.
Föga förvånande dyker det upp många personer i studien som inte var medvetna om att de bar på HIV-virus, och därmed inte tagit hänsyn till detta om och när de delat verktyg. I denna grupp har 92% delat verktyg i tron att de inte var smittade. Personer som är medvetna om att de bär på blodburna sjukdomar som hepatit och HIV visar ett mindre riskbeteende, men många av dem delar ändå verktyg, även om de eftersträvar att injicera sist. Av de aktiva injektionsnarkomanerna uppvisar 68% ett riskfyllt beteende. Studien visar att det är rimligt att anta att det finns ett stort mörkertal av personer som bär på HIV och andra blodburna sjukdomar och som i sin okunskap uppvisar ett riskbeteende som skulle kunna förhindras genom sprutbytesprogram.
Inte helt oväntat visar studien att riskerna för smitta ökar ju längre tid man har injicerat narkotika. En förväntad spridning och sannolikheten att smittas torde också öka med tiden (i takt med antalet risker man tar) om så många som studien visar delar verktyg. HIV är inte lika vanligt spritt i populationen som hepatit B och C. Vanligast är hepatit C och studien visar att nästan alla som har injicerat mer än 20 år har smittats. Riskbeteendet kan således vara konstant och ändå kommer olika smittor att fördela sig ojämnt. Dessutom blir gruppen allt mindre ju äldre medlemmarna är, och förklaringen till det är tragiskt nog att så många dör. En intressanta aspekt av studien är frågan om debutåldern. Andelen som börjar injicera narkotika före 18 års ålder är en tredjedel. Det talar kraftfullt för att man – till skillnad från Malmö och Lund – bör utforma ett sprutbytesprogram som även inkluderar personer under 20.
Brittons redovisning att högre ålder, lägre debutålder och längre varaktighet ökar risken för HIV-infektion är problematisk. Det kan vara frestande att tänka sig att det självklara svaret därför är att tillse att människor inte börjar injicera eller slutar injicera. Det är sant att om man inte injicerar så slipper man smittas via verktyg, men det är samtidigt en non sequitor för dem som faktiskt blir smittade genom att dela verktyg. Att tiden och frekvensen av injektioner är faktorer bör betraktas som en beskrivning av sannolikhetsförlopp. Redovisningen är problematisk eftersom de studerade blir allt färre ju äldre de är – riskbeteenden tillhör som bekant ungdomen – och prevalensen av sjukdomar är behäftad bland äldre. Hälften av deltagarna uppgav att de varken använde ny spruta eller pump vid den senaste injiceringen. Endast 21% uppgav att de aldrig delade verktyg. Det betyder att tiden som faktor är att liknas vid att utsätta sig för rysk roulette. Huvudparten av deltagarna injicerar således markant oftare än vad som motsvarar antalet nya nålar och pumpar de skaffar sig. Detta talar kraftfullt för ett sprutbytesprogram, inte emot.
Landstingspolitikerna i Stockholms län bör ta tillvara den viktiga information som finns i studien: Vi har de facto en mycket stor grupp människor som i brist på alternativ utsätter sig själva och andra för stora hälsorisker. Vår förhoppning är att detta blir en öppning att se sprutbytesprogram som ett nödvändigt komplement till övrig narkotikapolitik. Det handlar helt enkelt om riskbeteenden och resurser att minimera dessa risker när människor injicerar narkotika (trots att det är olagligt). Sprutbytesprogram ger oss möjlighet att lämna den cyniska moralpolitiken bakom oss och ersätta den med en evidensbaserad hälsopolitik. Det handlar inte ens bara om hälsa, för tusentals människor handlar detta faktiskt om liv och död. En moralpolitik som sätter moralen högre än människoliv har förverkat sitt syfte, den har själv blivit omoralisk. Det är dags att byta kurs, inför sprutbytesprogram nu!
Louise Persson, Liberati
Alexander Bard, Liberati
Zachi Horn, Liberati
Martin Ängeby, Liberati
Publicerad: 2009-12-01 10:27 Uppdaterad: 2009-12-01 16:15
