DEBATT. Aron Modig, andre vice ordförande för kristdemokraternas ungdomsförbund, skriver i dag på Politikerbloggen om pensionären Ronald Fasth som åtalades för att ha gett en 12-årig pojke en örfil. “Staten kan och ska inte lösa alla problem – det är inte önskvärt, utan utrymme måste även ges till människorna och det civila samhället”, skriver Modig.
Nyligen gick den omtalade örfilsrättegången av stapeln i Jönköpings tingsrätt. Ronald Fasth, en pensionär som under den gångna sommaren arbetade ideellt i Folkets park i Värnamo, stod åtalad för ringa misshandel efter att ha utdelat en lavett till en då 12-årig pojke. Bakgrunden till denna örfil ska enligt uppgift ha varit omfattande trakasserier och skadegörelse som pågått under en längre tid och som dessutom polisanmälts ett flertal gånger – utan någon egentlig åtgärd från ordningsmakten.
Den grundprincip som alltid bör råda är förstås att våld inte är acceptabelt – speciellt inte gentemot barn. Att stödet för Ronald Fasth varit omfattande från såväl pensionärsrörelsen som övrig allmänhet är trots detta inte särskilt förvånande. Att ilskan till slut kan rinna över i dåligt genomtänkta handlingar är förståeligt. För de flesta av oss skulle detta säkert ske redan innan sju inbrott, stulet godis, tömda glassboxar, eldskadade bord, sönderslagna möbler, välta blommor, klotter, avföring på toalettgolvet och nedsparkade stuprännor, är ett faktum.
I somras gjorde programmet Lasso i SR Jönköping en intervju med den drabbade pojken och några av dennes kompisar, som tydligen brukar ”hänga” i Folkets park sommartid. Programledaren gjorde ett bra jobb och satte lite press på ungdomarna. Hon frågade den drabbade pojken varför han cyklade på minigolfbanorna och på serveringen. Svaret? ”Jag ville ha roligt.” Nästa fråga: ”Förstår du inte att man inte får cykla på minigolfbanorna?” Svaret nu? ”Det står ingen skylt.” Jaja, men varför hänger de i Folkets park överhuvudtaget då? Jo, därför att det ”inte finns någonting annat att göra i Värnamo”.
Därefter kommer det värsta. Programledaren frågar om det är socialens ansvar att de inte har något att göra. Svaret: ”Ja, socialens”. Ett svar som är oroväckande likt det som en av de stenkastande och eldhärjande förortsungdomarna från Göteborg gav i SVT Debatt i höstas. Om de inte skulle fortsätta med sitt våld var regeringen tvungen att ”komma och göra något”. Vi ser samma mentalitet i Ung vänsters senaste kampanj ”Ge oss jobb, Reinfeldt!”
Hur står det till med det personliga ansvaret och med respekten för andra människor? Vad är det som gör att de kan med att kalla en äldre herre, som lägger sin fritid på att skapa en trevligare omgivning för hela samhället, för ”gubbjävel”? Hur kommer det sig att de tycker det är okej att förstöra annans egendom eller kasta stenar mot polis och räddningstjänst bara för att de känner sig kränkta, orättvist behandlade eller lider av allmän tristess.
Jag tror att en stor del av felet är socialdemokratins. Det är den stora sossestaten som, genom sin ambition att lösa alla möjliga problem och frågor, generellt sett undergrävt ansvarstagandet hos människorna samt utraderat allt mer av deras moral. Det är den socialdemokratiska statskonstruktionen som i allt större utsträckning suddat ut medborgarnas känsla för att deras handlingar alltid får konsekvenser – för sig själva, för andra eller för samhället i stort. Det har helt enkelt inte varit nödvändigt för människorna att ta eget ansvar eftersom staten alltid gjort det åt dem.
Detta är ett stort problem. Dels på ett mänskligt plan, men även för att det ofrånkomligen leder till inskränkningar av den personliga friheten. Naturligtvis måste friheten värnas i alla lägen, men detta kräver också att människorna tar ansvar för sina egna handlingar. De måste ha känsla för såväl rätt och fel som lag och ordning.
Staten kan och ska inte lösa alla problem – det är inte önskvärt, utan utrymme måste även ges till människorna och det civila samhället. Men detta utrymme är inte intressant för socialdemokrater och andra socialister. Dessa lägger istället allt fokus på att skapa motsättningar mellan grupper. Direktörer mot arbetare, rika mot fattiga, friska mot sjuka etcetera. Motsättningar som i förlängningen gör det legitimt att alltid skylla på någon annan så fort något är orättvist eller dåligt.
Det är uppenbart att det inte fungerar att bygga ett samhälle på det sättet. Istället måste vi hjälpas åt, arbeta tillsammans och ta ansvar både för oss själva och för andra. De som kan arbeta ska arbeta. De som inte kan arbeta ska naturligtvis ha hjälp. De som följer lagen ska belönas med ökad frihet, samtidigt som det måste råda nolltolerans gentemot de som bryter mot de samhälleliga spelregler vi gemensamt satt upp. Med dessa principer som grund kan vi bygga upp det goda samhället. Det samhälle där det aldrig behöver gå så långt att en vuxen i frustration slår ett barn.
Aron Modig
Andre vice förbundsordförande
Kristdemokratiska ungdomsförbundet
Publicerad: 2009-12-29 11:53 Uppdaterad: 2009-12-29 11:53
