DEBATT. Ludvig Lindström är ledamot i förbundsstyrelsen för Djurens rätt. I en debattartikel i dag skriver han om den hetsiga vargdebatt som blossade upp för en dryg vecka sedan.
Få kan ha missat den hetsiga vargdebatt som blossade upp för en dryg vecka sedan och som fortfarande pågår, inte minst här på Politikerbloggen. Bakgrunden till tumultet är regeringens beslut om att tillåta den första stora vargjakten i Sverige på hundra år. Huvudargumentet är att man vill uppnå en lokal acceptans för stora rovdjur hos boende i rovdjurstrakter. De tio procent som man gav klartecken för att döda är nu bortskjutna.
Många arga röster har höjts och även jag som djurrättsaktivist ställer mig mycket kritisk till den masslakt som skett. Vargar är precis som du och jag individer med kapacitet att lida, och det oerhört, om de får ett par vådaskott i kroppen. Detta är just vad som har inträffat vid ett flertal tillfällen i den senaste tidens blodbad.
Jag håller också med många av de miljökämpar och naturvänner som anser att vargen och andra rovdjur fyller en viktig funktion i ekosystemet och att vi måste vara försiktig med vår inblandning i naturens kretslopp. Men vad dessa och framförallt vissa av dem som kallar sig djurvänner och djurrättsaktivister glömmer bort, eller vägrar att se, är att även rovdjurens potentiella byten är individer som kan känna lidande och rädsla. Två av de stående motargumenten är att det är naturligt för rovdjuren att döda för sin överlevnad och att de inte kan hållas moraliskt ansvarig för sina handlingar. Detta är en helt korrekt beskrivning. Men hade samma argument använts om människan varit ett lika jagat och eftertraktat byte för rovdjuren som älg, ren och rådjur är? Knappast.
Det hela handlar som vanligt om att man sätter människan i första rummet och inte tar hänsyn till allas intressen. Många djurrättsaktivister kritiserar med all rätt den fruktansvärda behandling som djuren får genomlida i våra djurfabriker. Djuren ses som produkter där värdet hos ett djur ligger i hur mycket kött, mjölk, ägg eller dun hon är kapabel att producera.
När det kommer till de vilda djuren, framförallt de så kallade bytesdjuren, är det som om djurens värde som egna individer är som bortblåsta, även för den mest inbitne djurrättsaktivisten. Men lidandet för djuren ryms inte bara inom fabrikernas betongväggar. På naturprogram kan vi med egna ögon se hur rovdjur i dagar förföljer, river och till sist äter ännu ett levande bytesdjur. Vi ser skräcken i bytesdjurens ögon. Det hela beskrivs som acceptabelt just därför att det är naturligt.
Att något är naturligt betyder dock inte att det är moraliskt rätt. Våldtäkter kan sägas vara ett naturligt inslag i naturen, både bland människor och bland djur, men få skulle anse det som moraliskt rätt. Operasång verkar inte vara speciellt naturligt för oss människor, men det betyder inte att det behöver vara något fel med det. Kort sagt: att något är naturligt eller inte naturligt har ingenting att göra med om det är moraliskt rätt eller inte.
Så vad är lösningen på rovdjursfrågan då? Som jag skrev tidigare är det viktigt att inte mixtra för mycket med naturen, då vi i sådana fall riskerar att ekosystemet kommer ur balans, med lidande för både människor och djur till följd. Rovdjuren bör dock hållas till ett minimum, där vi samtidigt säkerställer att en skadlig inavel inte uppstår. Några vapen i skogen vill jag emellertid inte se. Den senaste tidens vargjakt är ett bra exempel på det lidande som vapen, denna gång i händerna på ett tusental jägare, kan orsaka.
Jag är övertygad om att vi kan hålla både rovdjur och deras bytesdjur i en bra balans utan att behöva använda våld. I Australien la man till exempel ut preventivmedel i foder till rävarna, vilket ledde till att man snabbt fick bukt med den ökade rävpopulationen. Allt handlar om vilja och att en satsning görs på forskning som kan leda till nya humanare angreppssätt och idéer.
Med teknikens hjälp har vi kanske om några hundra år fått bort större delen av det lidande som naturen utsätter våra medvarelser för. Några skulle reagera starkt mot att vi med flit tar bort hela arter. En art har dock inget egenvärde eftersom arten i sig inte kan lida. Det kan dock individerna inom arten. De har däremot inget intresse av sin arts överlevnad efter sin död.
Kanske är bilden jag målar upp en naiv utopi, men jag vidhåller att detta är något som vi ska sträva efter. Jag tror på teknikens hjälp för att minimera lidandet i världen, både för människor och för andra djur. Svårare är det att tro på en saga där lejon och lamm betar tillsammans.
Ludvig Lindström
Ordförande i lyckoorganisationen Charity International och förbundsstyrelseledamot i Djurens Rätt . Han har själv en katt som är vegan och fullt frisk.
Publicerad: 2010-01-08 14:15 Uppdaterad: 2010-01-08 14:15
