“Internationella kvinnodagen – på liv och död i Kurdistan”

DEBATT. Utan rätt till sitt eget språk eller sin egen kropp slåss kurdiska kvinnor i Turkiet på två fronter. Mot Turkiets fängslanden, trakasserier och tortyr – och för kvinnors rätt i Kurdistan. Det är dags för Sveriges alla kvinnor att gemensamt höja sin röst för de kurdiska kvinnorna, skriver oppositionsborgarrådet i Stockholm Ann-Margarethe Livh (V).

Ta hand om kommunen, jag kommer snart tillbaka sa Leila Gûven, borgmästare i Viransehir när hon strax före jul arresterades av turkisk polis. Leila är en av de nästan 2000 aktivister och politiker inom det Kurdiska Demokratiska Partiet DTP som arresterats det senaste året.
Första gången jag träffade Leila var för två år sedan då hon var i Stockholm för att besöka olika kvinnojourer och kvinnoverksamheter. Hon var då borgmästare i Adana och arbetade hårt för att stärka kvinnors ställning och öka demokratin i sin kommun.

Liksom många andra kvinnliga kurdiska politiker är Leila en stark kvinna som har övervunnit omänskliga hinder på sin väg mot att bli kvinnoaktivist och borgmästare. Hon föddes i en liten by nära Konya och fick bara gå fem år i skolan. När hon var 17 år giftes hon bort med sin kusin och följde med honom till Tyskland. Eftersom hon bara var 17 år fick hon fick hon kallelse till skolan, men svärföräldrarna förbjöd henne att studera. I Tyskland födde hon sina två barn men efter fem år ville hennes man återvända till Turkiet och Leila hade som kvinna ingen talan utan var tvungen att följa med.

Som kurd upplevde Leyla diskrimineringen ända sedan hon var mycket liten. I Turkiet hade hon inte rätt till sitt språk eller till sin kultur, och som kvinna hade hon inte rätt till sin egen kropp. Hon giftes bort mot sin vilja och när hennes man övergav henne tvingades hon försörja sina barn på egen hand.

Att tala om hur olika förtryck samverkar ses ofta som en akademisk kuriositet i Sverige, men för Leyla som kurdisk kvinna är de en ofrånkomlig verklighet. Det innebär att ständigt tvingas slåss på två fronter samtidigt, för kurdernas rätt i Turkiet och för kvinnornas rätt i Kurdistan. För att försörja sina barn jobbade Leyla hela dagarna på kvällar och helger jobbade hon för Hadep, som det kurdiska partiet då hette.

I början av 90-talet hårdnade förtrycket mot kurderna och Leyla arresterades för första gången. Även hennes dotter arresterades och satt i fängelse i flera år. Det var början på åratal av arresteringar och trakasserier, som fortsätter medan jag skriver de här orden. Trots Turkiets trakasserier, fängslanden och tortyr så fortsätter kampen, ständigt på två fronter.
Leyla och hennes kamrater har insett att även om den kurdiska frågan löstes så innebar inte det att kvinnofrågan med självklarhet också för en lösning. Därför är kvinnor som Leyla avgörande för att kvinnornas ställning i de kurdiska områdena nu starkare än någonsin.

1996 tog Leyla initiativ till att fira den internationella kvinnodagen, för första gången slöt kvinnorna i Konya upp med de miljontals kvinnor som höjer sin röst på samma dag. När kvinnodagen nu firar 100-års jubileum är den alltså bara tiotalet år på andra platser. Det är inte en dag som slutgiltigt vunnits, utan för många fortfarande en pågående kamp att alls få demonstrera.

Jag hade därför planerat att tillbringa 8:e mars i Diyarbakir, men eftersom Leyla och flera andra kvinnliga aktivister sitter fängslade så ställdes resan in. Det hårdnade förtrycket av kurder i Turkiet innebär också ett hårt slag mot arbetet för att stärka kvinnors rättigheter.

Förutom Leyla sitter flera unga och äldre kvinnorättsaktivister fängslade, en del sedan nästan ett år tillbaka utan att ha datum för någon rättegång. Efter DTPs enorma seger i kommunalvalen för ett år sedan så har arresteringar, trakasserier och förföljelsen av kurdiska politiker och aktivister trappats upp. Detta underminerar inte bara kampen för kurdernas rättigheter. BDP, som partiet nu heter, har flest kvinnliga politiker och flest kvinnliga borgmästare av alla partier i Turkiet. Det är också det parti som hårdast driver frågor som rör kvinnors rättigheter. Dagligen arresteras fler och fler av deras medlemmar, människor som är oundgängliga i kampen för kurdiska kvinnors rättigheter och för kvinnokampen över hela världen.

Den internationella kvinnorörelsen kräver deras frihet.

Nu, stärkta av manifestationerna på den internationella kvinnodagen borde Sveriges alla kvinnor gemensamt höja sin röst för att de kurdiska kvinnorna ska kunna sluta upp i nästa manifestation.
Så att kvinnodagen en gång kan fira 100 år i ett fritt Kurdistan.

Ann-Margarethe Livh (V)
Oppositionsborgarråd Stockholm